Inlägg

Carpe diem - eller nåt?

  Carpe Diem – eller nåt? En av de färdigskrivna böner jag tycker bäst om finns i kyrkohandbokens ordning för begravningsgudstjänst: ”Gud vi tackar dig för livet som du ger oss. Det är fyllt av glädje och sorg, av arbete och vila.” Jag tycker om att leva. Jag tycker om mitt liv. Och som bönen uttrycker mer detaljerat: det innehåller mycket. Och det väl just därför jag tycker om att leva – trots allt. Nu ska det här inte bli någon hurtig text om att ”njuta av livet varje sekund” eller (i mitt tycke) ännu värre ”livet är det dagar som gått medan du tänkte på annat”. Snarare går mina tankar åt det här hållet: varifrån kommer de här uppfodrande uppmaningarna att leva här och nu, carpe diem, ta vara på tiden. Jag blir alldeles svettig. Snacka om stress! Vem av oss orkar varje dag, varje sekund fokusera på hur kaffekoppen känns i handen, hur pepparkakan smakar eller hur toarent luktar? Utan att vi tänker på det så tar vi faktiskt vara på vårt liv – och vi gör det varje dag och va...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tankar i valtider (ej reklam och ej sponsring)

Bild
  Eller var det ett äpple? Äppel, päppel, pirum, parum. Kråkan satt på tallekvist. Hon sa ett, hon sa tu, ute ska du vara nu! I Bibeln – närmare bestämt i 1 Moseboks andra kapitel – får vi göra hembesök i Edens lustgård och möta mannen och kvinnan som bor där. Edens lustgård är en ljuvlig plats där mannen och kvinnan har allt de behöver. Men där finns också sådant som de skall passa sig för. De får absolut inte äta av trädet som ger kunskap om gott och ont. Det skall de passa sig för säger Gud. Gud borde också ha varnat mannen och kvinnan för den där listiga ormen Han skapat. Men icke så. Varför? Kan det ha att göra med att Gud tidigt ville att vi skulle lära oss att välja. Visst märkte ni att jag nu bytte till pronomen ”vi”? Mannen och kvinnan. Eller kvinnan och mannen är vi – mänskligheten – och inbegriper sålunda och naturligtvis alla, oavsett könsidentitet. Jag vill vara noga med det. Alla får vara med. Vi har alltså ett ansvar för att välja rätt. Men det stannar inte ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Tryggkakor (inte reklam och inte sponsrat)

Bild
  Mamma berättade att förr brukade unga kvinnor åka iväg och arbeta som piga. De var väldigt unga. Många grät av hemlängtan. Då bakade frun på gården kryddkakor men kallade dem för Tryggkakor. Frun gav den unga pigan en burk och sa att hon skulle äta en Tryggkaka varje dag. Det skulle hjälpa henne när hon längtade hem och var ledsen. Efter hand gick det bättre och bättre för den unga pigan. Inte var det enbart Tryggkakornas förtjänst utan vad de betydde: någon såg och brydde sig om. Idag får Pepparkaksklänningen följa med. En påminnelse om hur viktigt det är med systerskap. Att vi kvinnor visar varandra omtanke och uppmuntran. Vi kan inte gnälla på bristande jämlikhet om vi inte själva stöttar och gläds med varandra. Kvinna till kvinna. Klänningen kommer från Pure Female och deras samarbete med Jessica Frey.
Skicka en kommentar
Läs mer

Guld eller silver (inte reklam och inte sponsrat)

Bild
  Är det så att tala är silver och tiga är guld? Ja, ibland. Att inte berätta en annans berättelse är ett exempel. Att skydda och värna någons integritet genom att hålla tyst är ett annat exempel. Att inte sprida skvaller som skadar. Lite historia om tystnad: I ”Karl-Bertil Jonssons julafton” syns en teckning på hans vägg med en tiger och så orden ”En svensk tiger”. Bertil Almqvist gjorde teckningen som annonsförslag till det som blev Vaksamhetskampanjen vars syfte var att mana allmänheten till tystnad om allt som kunde skada Sverige som vid den här tiden för kampanjen var omgivet av krigförande och ockuperade länder i andra världskrigets Europa. Men att tiga är inte alltid att föredra. Det finns tillfällen då vi ska tala, ja mer än så. Vi ska högljutt protestera när människovärdet hotas av devalvering. Vi ska vråla när övergrepp och våld hotar våra medmänniskor. Vi ska skrika när orättvisor begås. Ingen ska kunna beskylla oss för att ”Den som tiger samtycker”. Med Martin Luther Ki...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mitt i en pandemi (inte reklam och inte sponsrat)

Bild
  Jag saknar att skratta. Skratta så där galet högt att tårarna sprutar och kroppen skakar. Skratta så där intensivt att det blir efterdyningar så att små utbrott av skratt oförhappandes briserar länge efteråt. Jag tycker jag mest är rädd och orolig numera. Jag och resten av alla vi som lever i pandemins grepp. Jag är rädd för smittan. Jag är orolig över orken hos vår fantastiska vårdpersonal. Jag blir frustrerad när jag läser om människors nonchalans inför att hjälpa till att stoppa spridningen. Jag blir missmodig och undrar som så många andra om det någonsin blir som vanligt. Igår hörde jag några skratta. De såg på varandra med glada ögon och det gjorde mig så gott. Och jag kände hur mycket jag saknar att skratta. Vad gör dig så glad att du skrattar trots orostiderna? Vad skulle göra mig så glad? På bilden ett tyg som heter ”Ready for a rainy walk” med taxar i sydväst och med paraply. Jag tillåter mig att vara glad över något så enkelt som ett tyg. Och skrattar till. Tyg från Lju...
Skicka en kommentar
Läs mer

Dax att sopsortera!

  När jag var liten slängde vi allt i soporna. Och jag menar det jag skriver: rubbet! Tidningar, batterier, äggskal, glasburkar, konservburkar osv. Vi hade en rejäl sopbod i mitt föräldrahem. Den låg i samma byggnad som garaget. I den rejäla sopboden stod den lika rejäla soptunnan. Och längst ned mot golvet till höger fanns en liten spik där vi hängde husnyckeln så att man alltid skulle kunna komma in i huset som var mitt föräldrahem. Varje vecka kom den – i barns ögon – gigantiska sopbilen. En man hängde utanpå sopbilen, höll fast sig i ett handtag (han såg så nonchalant cool ut tyckte vi). När sopbilen stannade framför varje hus hoppade han ned, gick till sopboden, drog ut soptunnan, lyfte den (om jag minns rätt) och slängde soporna i sopbilen. Vi barn stod och tittade på. Och vi väntade med spänning på att chauffören skulle starta själva tuggmekanismen (jag kallade den så) som sopbilen hade. Den såg ut som en jättes käft med vassa tänder och den tuggade och tuggade soporna. Se...
Skicka en kommentar
Läs mer

Kalejdoskop (inte reklam och inte sponsrat)

Bild
  Jag hade ett kalejdoskop när jag var liten. Ni kanske minns de där rören som man kikade i och då såg man ett färgglatt mönster. Om mönstret inte passade kunde man vrida kalejdoskopet så bildade de små, små pärlorna i röret ett nytt färgglatt mönster. Och skulle inte det mönstret passa så vred man en gång till osv osv. Tills dess mönstret dög. Har vi kalejdoskop när vi tittar på varandra och varandras liv och val? Och om vi anser att någon annans liv och val inte passar oss tar vi oss rätten att med en vridning försöka ändra den andres val så att hen lever sitt liv som vi tycker? Med vilken rätt i så fall? Och varför? Du vet inte vad som försiggår inom mig. Lika lite som jag vet hur du har det innerst inne. Om vi inte är inbjudna till att ”tycka till” om den andres livsval kanske vi ska vara tysta och vänta på att bli inbjudna. Innan vi fäller kommentarer kanske vi ska vänta in och se om de är efterfrågade överhuvudtaget och framförallt fundera över uppmaningen att gå en mil i den...
Skicka en kommentar
Läs mer